Brev från Femidalen

Femidalen har flyttat

2010-10-05T09:09:00.000+02:00

och återfinns nu på wordpress genom http://femidalen.wordpress.com

å du milde

2010-03-05T14:18:00.004+01:00

Ah, DN kultur publicerade idag en härligt kräkframkallande presentation av debatten mellan konservatism och liberalism. Jag kan inte säga annat än att konservatismen - mer tydligt uttryckt de småfeta överklassgubbarna - är hotet mot mänskligheten. Konservatismens ena uppgift är, och jag citerar:

"att minska antalet aborter och skydda universiteten från de liberala räknenissarnas och genusideologiernas reformprojekt"

Den andra uppgiften må då vara, med referens till Platon (kom igen, konservativt javisst men ska vi heeela vägen tillbaka till 300-400 år före "kristus"? Det samhället kan onekligen utgöra referenspunkter för Sverige 2010..) - åter från sidospår - den andra uppgiften må vara att förskjuta det liberala samförståndet och flytta gränserna för den offentliga debatten (läs:tysta kvinnor och arbetare) samt förändra människors tänkande.

Tillåt mig att komma med ett frågetecken. Hur bör denna förändring se ut? För att då stoppa genusideologiernas reformprojekt (som får antas vara ett ord för feminism, jämlikhet, jämställdhet och vidare problematisering av den sociala kontext inom vilken vi iscensätter kön och genus) och de "liberala räknenissarnas" framfart kan vi väl enkelt uttrycka det så som följer:

Konservatismen främsta uppgift är att 1. återinföra ett än mer instutionaliserat patriarkat.

2. Utplåna kvinnors politiska rättigheter, ja, varför inte mänskliga rättigheter när vi ändå är i farten. 3. Strypa rätten till fri abort. 4. Se till att kvinnan inte har makt över sin egen kropp och sexualitet. 5. Ska vi ta preventivmedel också, när vi ändå håller på? "Sverige har steg för steg infört en politik som gör det ofödda livet skyddslöst" menar DNs Johan Tralau.

Ja, men heja! Konservatismen är ju onekligen som "en sorts avantgarde" - en så klämmig och helt obefogad avrundning på en riktigt ryslig artikel.

..och den sensuella, vackra Cleopatra därtill

2010-02-22T16:15:00.002+01:00

Vill vi inte alla hylla Ebba Witt-Brattström emellanåt. Klart man kunde tänka sig, att svensk grundskoleutbildning innebär historieböcker där det sprudlande antalet 62 kvinnor presenteras, i relation till 930 män. Det är ingen hemlighet att historia alltid har varit strikt manligt fokuserat, det har feminister ifrågasatt sen sekelskiftet! Svensk historieundervisning är ett klassiskt exempel på det man brukar kalla "add women and stir" - upptäck att kvinnorna på mystiskt vis uteblivet, kasta in dom och rör om. Det blir en något skev soppa, framförallt om kvinnorna presenteras i termer av utseende, sexism eller koppling (gärna sexuell eller romantisk) till någon av de Stora Männen.

Bra artikel.

ATTENTION!! UPP TILL KAMP, BILDA OPINION ELLER FÖRSLAVAS TILL EU'S BEBISPRODUCENT

2010-02-15T21:27:00.004+01:00

As we speak behandlar EU ett direktiv som kallas "Direktiv för mammaledighet". Parlamentet röstar om saken den 23 februari; och vi måste samla alla goda krafter vi kan innan dess och därefter för att stoppa detta påfund! Det kan låta illa vid en första anblick - vadå, vill inte fröken att mamma ska få vara hemma med sin bebis..? Svaret är kort och gott NEJ eftersom man pratar om att rösta igenom en obligatorisk mammaledighet - obligatorium omöjliggör medlemsländerna nationella lagstiftning om pappaledighet. Pappor får inte vara hemma, för mammor blir det i och med direktivet obligatoriskt i minst sex veckor. Under denna tid förbjuds kvinnan i fråga att förvärvsarbeta. Dessutom innebär förslaget att kvinnor som har små barn ska förbjudas från att arbeta nattetid. Och det nästintill värsta av överstatlig pekpinnekontroll och vidrigheter - det blir OBLIGATORISKT att amma under en viss tid.

Ey, vad händer med -

1. Pappor som vill vara hemma?

2. Ensamstående kvinnor som inte har några andra möjligheter än att förvärvsarbeta oavsett dagtid eller nattetid?

3. Homosexuellas rättigheter? Hur ska obligatorisk mammaledighet tolkas för två pappor eller två mammor?

4. Kvinnor som av någon anledning inte kan amma? (Och vänta nu, hur ska detta kontrolleras..? Bröstklämsritualer i hemmet, eftersom det är där kvinnan ska vara? EUs långa håriga arm erbjuder omtänksam antastning..)

EU's mansdominerade korridorer fullkomligt sprudlar av ett konservativt gubbvälde som anser att kvinnor är objekt och ingenting annat än bebisproducerande mammafigurer vars hälsa män i allmänhet bör värna om. Detta förslag signalerar att EU är av den åsikten att barnavård och obetalt hushållsarbete är kvinnogöra; än idag år 2010.

Det värsta av allt är att enligt Eva-Britt Svensson, Vänsterns EU-parlamentariker och svenska kvinnors hopp om "jämställdhet" inom EU och därigenom i Sverige, uttalat är säker på att förslaget kommer att gå igenom. Möjligen kan en muntlig omformulering vid röstningtillfället förmildra förslaget och motarbeta obligatoriet. Men likt förbannat kommer det att gå igenom; symboliskt och praktiskt befästa ett överstatligt patriarkat. Vi har av allt att döma en mycket, mycket mörk period att vänta, kära medsympatisörer. UPP TILL KAMP.

Och lyssna på Radio UF, Uppsala Studentradio 98,9 (webbradio för utom-uppsaliensare) klockan 17 - 18 på onsdag för vidareutveckling, diskussion och analys.

Femidalen for president

2010-02-09T18:55:00.003+01:00

Femidalen har haft problem med postväsendet och dåliga transporter senaste månaden, man får be så innerligt om ursäkt. Kan det vara vädret kanske? Snö på rälsen. Men saker verkar åter vara i funktion!

Början av 2010 har varit turbulent, på ett trevligt vis. Jag har slutat stressa. Jag har lagt av "duktiga flickan" för ett tag, och därav inte tvingat mig själv att producera (exempelvis blogginlägg). Däremot har jag börjat sända radio för Radio UF på Uppsala Studentradio 98,9 - lyssna gärna på onsdagar mellan 17.00 - 18.00; min premiär blir nästa vecka då jag går hårt ut med att snacka EU och jämställdhet, förhoppningsvis förstärkt av en intervju med Eva-Britt Svensson.

Så, vänner. Vad gör EU - och vad kan EU göra - för jämställdheten? Det första som slår mig är de olika klimat som råder mellan medlemsländerna. Vi har Italiens Berlusconi, sydligare länders machokulturer och väl upprätthållna förhindrande av kvinnors förvärvsarbete, varierande sexköpslagar, oklara bedömningsmallar för diskriminering och så vidare, och så vidare. EU som helhet och jämställdheten däruti känns relativt..instabilt. Men lika lön för lika arbete infördes som riktlinje inom EU redan under 1970-talet; men från början var det inte tankar om jämställdhet som präglade principen om lika rättigheter, utan den var främst till för att undvika en snedvriden arbetsmarknad som kunde orsakas av kvinnors lägre löner. Detta mål är idag, ungefär 40 år senare, inte uppfyllt ens i Sverige. Sen har vi också följande principer att segla efter:

– att integrera ett jämställdhetsperspektiv i all politik och alla åtgärder

– att få alla aktörer att engagera sig för att uppnå jämställdhet

– att främja jämställdhet i en föränderlig ekonomi

– att förena arbete och familjeansvar

– att främja en jämn könsfördelning i beslutsfattandet

– att stärka förutsättningarna för utövandet av jämställdhetsrättigheter.

Dessa är mål att arbeta emot. Själv tycker jag att det känns något kontraproduktivt att efter Lissabonfördragets genomförande tillsätta en variant av Påven som president. Hur jag än vrider och vänder på det så känns inte en konservativ katolik på presidentposten som ett jättesteg i rätt riktning. Men, jag kan ju ha fel.

Army of roses

2009-12-15T20:49:00.003+01:00

Time flies, när man har roligt, som man säger. Likaså när man sitter men näsan begravd i dammiga böcker under hylla x i biblioteket. Bloggande, det har inte hunnits med. Däremot är jag på väg med små stormsteg mot en helt enastående intressant uppsats på temat kvinnliga självmordsbombare. Diskursen, när man väl dyker ner, är helt enorm. En översvallande mängd av litteraturen säger dessutom samma sak. För kvinnor räcker inte de politiska motiven - inte ens när det handlar om att spränga sig själv i luften av politiska själ. I varenda fall av kvinnliga självmordsbombare har författarna, journalisterna och analytikerna frossat i individens bakgrund - grävt efter orsaker som kan tänkas förklara varför denna kvinna valt att spränga sig själv. Väldigt få har funnit politiska motiv - inte ens det faktum att kvinnorna varit organiserade inom AMB, Hamas eller Islamic Jihad verkar vara intressant när det kommer till kvinnor. Istället har man funnit misslyckande att uppfylla rollen som kvinna. Det handlar om allt från sterilitet, våldtäkt eller sexuellt utnyttjande varav man inte är giftasduglig, "avvikande" sexualitet eller misslyckade familjeförhållanden. Privata, bakomliggande orsaker som legitimerar dådet - hon hade kunnat ta livet av sig ändå, för hennes liv var ofullständigt. Det politiska uteblir.

Och visserligen är diskursen intressant mot bakgrund av patriarkala strukturer - politik har inte varit ett för kvinnor accepterat intresseområde inom islam. Men att spä på denna utanförskap genom att grundligt utreda alternativa anledningar förbättrar inte situationen. De ledande författarna inom ämnet; Barbara Victor, Mia Bloom, Ami Pedahzur, verkar inte ha tänkt tanken "postkolonialism". Även genom feministiska argument lyckas man hävda att politik inte räcker för kvinnor - rollen som moder är viktigare. Man skjuter sig själv i foten gång på gång genom att inte ens genom genusanalyser lyckas ge kvinnornas uttalade politiska intresse legitimitet eller styrka. I grunden är det livmodern som talar, ändå. Eller spränger sig själv.

Världens kanske mest desperata

2009-11-26T18:07:00.003+01:00

För ett par veckor sen pratade jag lite löst med lite löst folk, som hävdade att det är extremt kvinnligt att överanalysera saker.

Med saker menas i det här fallet sådant som ett obesvarat sms, ett obesvarat samtal, ett kort och torrt sms och liknande - då från någon man flirtar med/ligger med/vill ligga med.

Jag ville ju hävda att det inte alls var kvinnligt rent biologiskt,på konstruktivistiskt manér.

Idag snubblade jag över ett ytterst talande, för att inte säga fruktansvärt roligt, exempel. Follow the link.

Vellinge och barnkonventionen

2009-11-20T13:34:00.002+01:00

Vellinge kommun vill inte vara transitkommun för ensamkommande flyktingbarn. Argument om varför flyger högt och lågt, det talas om kommunernas subsidiaritet och självbestämmande, lokal säkerhet och ekonomiska förhinder. Om Vellinges moderata styre uppvisar främlingsfientlighet eller ej låter jag vara osagt. Man glömmer det väsentliga i debatten. Sverige, som konventionsstat – genom ratificerandet av barnkonventionen för exakt 20 år sedan – har ett ansvar att uppfylla barnkonventionen. Sverige som konventionsstat ska beskydda barns rättigheter. För att ta det tydligast talande exemplet – artikel 22: Flyktingbarn.

1. Konventionsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att ett barn som söker flyktingstatus eller anses som flykting i enlighet med tillämplig internationell eller nationell rätt och tillämpliga förfaranden och oberoende av om det kommer ensamt eller är åtföljt av sina föräldrar eller någon annan person, erhåller lämpligt skydd och humanitärt bistånd vid åtnjutandet av de tillämpliga rättigheter som anges i denna konvention och i andra internationella instrument rörande mänskliga rättigheter eller humanitär rätt, som nämnda stater tillträtt.

2. För detta ändamål skall konventionsstaterna,på sätt de finner lämpligt, samarbeta i varje ansträngning som görs av Förenta nationerna och andra behöriga mellanstatliga organisationer eller icke-statliga organisationer, som samarbetar med Förenta nationerna, för att skydda och bistå ett sådant barn och för att spåra föräldrarna eller andra familjemedlemmar till ett flyktingbarn i syfte att erhålla den information som är nödvändig för att barnet skall kunna återförenas med sin familj. I så fall då föräldrar eller andra familjemedlemmar inte kan påträffas, skall barnet ges samma skydd som varje annat barn som varaktigt eller tillfälligt berövats sin familjemiljö av något skäl, i enlighet med denna konvention.

Vellinges agerande är oacceptabelt; bestämmelser om kommunernas självbestämmande brister på denna punkt. Det ska inte vara möjligt att frånsäga sig ansvaret för världens barn. Det är en nationell angelägenhet, ett nationellt ansvar, och en human princip. Idag, den 20 november 2009, fyller barnkonventionen 20 år. Diskussioner av denna typ borde ha upphört för 20 år sedan.

Kvinnor i EU

2009-11-19T10:22:00.003+01:00

Att kvinnor från Europa parlamentet demonstrerade iklädda slips och kavaj för att synliggöra den manliga normen inom EU kom som en positiv överraskning. Vi får hoppas att det uppmärksammas ordentligt - vi får hoppas att det ger en effekt idag när EU kommer att utse sin första president och utrikesminister. Må i alla fall en av de viktigaste posterna intas av en kvinna; iklädd slips och kavaj eller klänning. Nu håller vi tummarna.

Förtydligande av föregående inlägg

2009-11-13T11:43:00.002+01:00

Jag anar att det kan ha skett vissa missuppfattningar i mitt föregående inlägg. Vad jag syftar på när jag diskuterar lagförslaget om tittförbud mot barnpornografi är hur media har framställt förslaget - vilket jag också nämner. Jag medger dock att det kan vara otydligt.

Jag menar inte på något sätt att jag sitter inne med information om hur lagen kommer att utformas; jag utgår från att den för att fylla sin funktion som rättsligt skydd för offer för barnpornografi kommer att innehålla konkreta definitioner om vad som är barnpornografi. Ändamålet är att stoppa systematisk konsumtion av dokumenterade sexuella övergrepp på barn, inte att kriminalisera ungdomssexualitet. Vad jag därför avser påpeka i mitt föregående inlägg är att medias framställning är problematisk.

Jag är på intet sätt kritisk mot ECPATs rekommendationer. Det är helt och hållet en nödvändig lagändring för att komma åt problemet med barnsexhandel - där barnpornografiskt material fungerar som en pådrivande faktor genom till exempel normalisering, för att inte nämna igen hur varje visning a en bild är ett nytt övergrepp.

Barnpornografi kan helt enkelt trigga efterfrågan, vilket i sig innebär en nödvändighet att stoppa konsumtion av barnpornografi. Vad gäller bilder som publicerats av barnet själv, vilket är den stora bristande punkten enligt de debattartiklar och bloggar som behandlat frågan, handlar problematiken om vilken förståelse för konsekvenser man har uppnått som barn - även barn mellan 15 och 18 år. Bilder som publicerats på Internet blir kvar på Internet - risken att även frivilligt publicerade bilder inom nätverk och forum hamnar på barnpornografiska siter är överhängande. Därför bör lagen innefatta ett fullgott skydd även för barn som är 'byxmyndiga' och har rätt att samtycka till sexuella handlingar. Uppfattningen i nämnda bloggar och debattartiklar har unisont varit att formuleringen i sig innebär ett påhopp på ungdomlig sexualitet, i och med definitionen av barn som gäller upp till 18 år. Denna uppfattning grundar sig på felaktiga tolkningar av förslaget - det är inte syftet. Detta är alltså anledningen till att jag lyfter frågan i föregående inlägg - medias framställning gör formuleringen problematisk.

Vad gäller spärrlistan och blockering av barnpornografi är problemet jag syftar till snarare en fråga av paradoxal innebörd. Blockering i sig är odemokratiskt, men jag anser att barnpornografiskt material bör utgöra ett undantag. Det är en svår position att hålla - att propagera för öppenhet, informationsfrihet och demokrati samtidigt som man propagerar för blockering och censur; jag är medveten om paradoxen vilket är anledningen till att jag skrivit om det. Men det är en ofrånkomlig motsättning inom värderingarna - barnpornografiskt material måste blockeras för att skydda offrens integritet. Huruvida spärrlistan är korrekt eller inte har jag ingen information om, därför uttalar jag mig inte om detta - vid frågor kontakta polisen.

Notera även att de åsikter som uttrycks här är mina egna i egenskap av privatperson och bör inte kopplas till ECPAT Sverige. Jag är heller inte ordinarie styrelseledamot, utan adjungerad.

Lagförslag om tittförbud

2009-11-12T11:35:00.004+01:00

Angående lagförslaget om tittförbud mot barnpornografi då. Det är en bra idé, och jag i egenskap av samordnare för ECPATs ungdomsgrupp samt ungdomsrepresentant i styrelsen bör självfallet skriva under på detta förslag. Organisationen är positiv, det är rent av ett genomslag. Äntligen!

Men jag kan nog inte påstå att jag är helt och hållet positiv, i och med medias framställning. Det finns för många paradoxer inom själva formuleringen. Tittförbud; olagligt att se. Visserligen bottnar det i tanken om att systematisk konsumtion av barnpornografi ska kriminaliseras. Och jag antar, och hoppas, att lagen kommer att utformas på ett sådant sätt. Men som det framställs idag, blir det rent av olagligt att snubbla in på en dold länk. Olagligt att se. Med uppsåt eller utan.

Eftersom lagen kommer följa FN's definition av "barn" - personer under 18 år - blir tolkningen att man kriminaliserar ungdomssexualitet. Vilket jag absolut inte kan skriva under på.

Det krävs för det första en mycket mer detaljerad definition av vad som är barnpornografi. Det ska inte finnas möjlighet att tolka frivilligt sexuellt utövande som barnpornografi. Inom ECPAT benämner vi alltid fenomenet "dokumenterade sexuella övergrepp på barn" - mycket för att ett värdeladdat begrepp som pornografi anspelar på frivillighet. När det gäller dokumenterade sexuella övergrepp finns ingen frivillighet. Och den som har sett barnpornografi förstår genast att det inte handlar om nakenfotografier av lekande barn. Men definitionen är för snäv när det kommer till ett lagförslag, så som det framställts och diskuterats än så länge. Jag utgår som sagt från att själva lagen kommer innefatta tydliga definitioner för att omöjliggöra missförstånd. Det ska inte behöva bli kriminellt att lägga ut bilder på sig själv eller sin partner i naket eller sexuellt tillstånd enbart för att personerna på bilden är under 18. Sexualitet utvecklas bra mycket tidigare än så. Vi unga idag har dessutom vuxit upp med en helt annan syn på den egna kroppen och sexualitet, som är mycket friare än vad som tidigare accepterats. Förändringen är tydligare när det gäller kvinnor. Vi är inte slampor för att vi har sex. Vi skäms inte för att vi är kåta. Vi är vana vid att använda oss av olika medier för att upptäcka och utforska vår sexualitet. Bilder är inget ovanligt, porr är vida känt till och med bland mycket unga barn - man kan porrens variationer långt mycket tidigare än man förstår vad målbrottet eller mens är. Och frivillig sexualitet hos ungdomar kan inte kriminaliseras.

Men med en förståelse för problematiken kring barnsexhandel blir frågan mycket mer komplex. Barnpornografi är inget isolerat fenomen, utan ett av kugghjulen i en vida utspridd människohandel som utgörs barnsexturism, övergrepp och trafficking. Bilder är återgivna övergrepp. Det sitter ihop, som kugghjul i ett maskineri. Bilder produceras när övergrepp genomförs, bilder sprids, efterfrågan ökar, övergreppen normaliseras i takt med vanliga porrbilder, efterfrågan kommer till utbud eller utbud till efterfrågan. Barnpornografi kan på intet sätt tillåtas. Stryper man tillgången till barnpornografi kan man strypa normaliseringen och kanske därigenom minska risken för framtida övergrepp. Dessutom, utifrån barnens integritet, är varje ny visning av en bild ett nytt övergrepp. Och här kommer både Piratpartiet och allmänhetens frihetskämpar och pratar om integritet i förhållande till FRA lagen och Ipred - vem integritet talar man om?

Det är otroligt problematiskt - för mig personligen, inte minst, att antingen försvara och stötta eller dementera och protestera mot lagförslaget. Det är problematiskt att ens försvara polisens blockering av barnpornografiska sajter; eftersom det är censur - censur är ytterst odemokratiskt. Samtidigt utgör blockeringen ett skydd mot återkommande övergrepp i form av bildvisning och är dessutom en indikation och en varning om lämpligt uppförande - en påminnelse om såväl normer som lagar. Barnpornografi bör utgöra ett undantag när det gäller censur och blockering.

Detta uttalande kan tyckas paradoxalt. Är det ens möjligt att försvara individens integritet och barns rättigheter och samtidigt försvara demokratiska grundläggande värderingar om öppenhet och frihet?

"en-mängd-hårda-förbannade-och-osmakliga-ord-om-män. (och djur)"

2009-11-05T01:35:00.006+01:00

Jag var i Umeå idag, för att genomföra en inspirationsdag om barnkonventionen för norra Sveriges grundskole elever. Det var lyckat. Jag pratade rättigheter och kränkningar av dessa från morgon till eftermiddag. Vi var nöjda och skulle åka hem. Jag passade på att ta en fika med en vän som pluggar i Umeå, så jag lämnade projektgruppen en stund innan flygbussen skulle avgå. När fikan var avklarad gick jag för att möta upp gänget, genom en upplyst galleria i färd att stänga, klockan 18.15 på eftermiddagen.

En man går emot mig i gången, passerar, och nyper mig i rumpan. Jag försvarar mig självklart, som den tvättäkta rättighetskämpe och feminist jag är. Jag sa att det där är inte okej, så får du fan inte göra. Mannen, som då hunnit ett par steg bort, vänder tillbaka och skriker några väl valda ord; 'jag ska knulla din mamma, din fitta!'.

Förbannad blir jag, såklart. Det är ett skolboksexempel på både kvinnoförtryck, könsmaktsordning och sexuella trakasserier. Klart som fan jag gormar tillbaka. Mannen springer då emot mig, tar tag i min halsduk, håller i mig och ger mig en rejäl smäll i ansiktet. Öppen hand, men likt förbannat svidande. Kanske framförallt själsligt. Han tog sig faktiskt friheten att slå mig för att jag försvarade mig. Enbart för att jag stod upp för mig själv och berättade vad jag tyckte om att han objektifierade mig, tog på mig och förolämpade mig. Då slog han mig.

Det har sällan hänt mig förut, att jag blivit så arg att det svartnat framför ögonen. Det gjorde det. Totalt jävla bäckmörker. Jag höll i hans jacka och knäade honom, medan han fortsatte att väsa ut meningar jag inte riktigt uppfattade; ord som 'kniv', 'fitta och 'hora' ekar dock i mitt huvud.

jag tror att jag behöll lugnet. Jag tror att mina ögon visade lika mycket ilska som de faktiskt innehöll. Han vred sig loss och sprang därifrån. Jag stod kvar, i begrepp att svimma, skrika eller springa efter. Jag gjorde inget av det. Jag vände mig och och letade efter medmänniskor, människor som sett hur han behandlade mig. En ensam expedit på Guldfynd mötte skamset och hastigt min blick innan hon återvände till att räkna kassan, trygg bakom butikens galler som just hissats ner. När jag frågade erkände hon att hon både sett och hört. Hon gjorde ingenting. I butiken mitt emot arbetade två människor som båda sett och hört scenariot. Även de, trygga bakom galler, vände bort blicken.

Så många aspekter är fel med det som hände mig idag. En man överföll mig, mitt på ljusa dagen av ingen uppenbar anledning utom den att han fann min kropp attraktiv. Han slog mig, för att jag försvarande min integritet verbalt. Han fortsatte att förolämpa mig, efter det att han slagit mig. Och inte en jävel runt omkring vågade höja rösten. De vågade inte ens höja blicken.

Kanske mest skakande är dock mina egna känslor. Jag tror att det är Goffman som talar om hur man bär samhällets åsikter på utsidan, medan de egna känslorna finns längre in. De som först uppvisas och för individen blir kännbara, tillhör samhället. Min första känsla var skam. Jag hade provocerat mannen. Min andra känsla var skuld. Jag knäade honom faktiskt. Min tredje känsla var dumhet, jag skulle ha gått vidare, inte tagit åt mig.

Inte förrän efter denna kaskad av skräckinjagande självanalyser av mitt eget beteende lyckades jag hitta min egen känsla; den som inte påverkas av samhällets kvinnosyn och den med densamma förenade kvinnliga skulden och skammen. jag gjorde inget fel. Jag var förbannad och kränkt. Jag ville dräpa mannen i fråga och jag tycker mig nästan ha rätt att göra det.

Måhända är det ett ovanligt fall, de flesta övergrepp sker inte under dessa omständigheter. Men de sker, bevisligen. Andra typer av överfall sker betydligt oftare och betydligt grövre. Alla män är inte våldtäktsmän eller överfallsbenägna, men alla kvinnor blir objektifierbara - alla kvinnor är möjliga offer. Och jag är verkligen inte bekväm i att en man, enbart med legitimitet av sitt kön, får mig att bli ett offer.

Sen kan mina motståndare i politisk mening rabbla hur länge som helst om kvinnors gnäll och påhittade förtryck - jag tar det först på allvar den dagen en av dessa män blir oprovocerat överfallen och slagen av en kvinna i en upplyst galleria mitt på dagen, enbart för att denna kvinna ville klämma och känna lite, och mannen i fråga inte ville detsamma. Den dagen kan vi ha en diskussion om huruvida samhället är jämställt och att feministerna är gnällspikar som inte förstår hur bra de har det.

Tack gode gud för 2000-talet.

2009-11-02T14:05:00.003+01:00

Valda citat ur Chefläkare Th. H. van de Velde´s "Könsumgängets fysiologi och teknik", utgiven 1947.

"Det är emellertid inte alltid så lätt i praktiken som i teorin. Kvinnan sprider inte alltid låren av sig själv, så att handen får tillgång till sexualorganen, och ofta måste man tillgripa ett milt våld och uppmuntrande ord."

"Både man och kvinna önska under könsakten av ett dunkelt primitivt men för fortplantningen nyttigt begär, känna den manliga urkraften yttra sig, vilket sker genom att mannen tar kvinnan fullständigt och i en viss grad med våld i besittning. Av det skälet kan i vissa ögonblick verklig eller skenbar brutalitet eller våld ha en gynnsam påverkan."

"Så finns det ännu en tredje hypotes, som förtjänar vår uppmärksamhet: kärleksbettet under kopulationen kan vara förorsakat av könshat i stället för av kärlek. Det faktum att det mellan könen också finns ett repulsivt element , kan endast undgå en ytlig betraktare (...) Denna tredje faktor i kärleksbettet har alltså i samma mån som den lust mannen ofta har att slå kvinnan efter kopulationen (framförallt på sätet) (..)"

Ytterst vältalig kampanj

2009-10-26T23:01:00.001+01:00

Duktiga flickor krockar aldrig med mjuka väggar

2009-10-23T23:16:00.005+02:00

Ack, namnge en bättre belöning än följande: ett litet glas rödvin, en rejäl skiva getost med fikonmarmelad, bubbelvatten och en välförtjänt cigarett till snygg musik i trivsam lägenhet efter ett dygn av hårt och meningsfullt arbete. Belöning förtjänar vi nog verkligen, damerna inom projektet för Barnkonventionens 20-årsfirande (även de två närvarande herrarna från improvisationsteater-gruppen Adlib förtjänar sig en stänkare).

När vi anlände till Scandic Crown, Göteborg, igår kväll var världen upp-och-ner.

Vi spenderade alltför många timmar i ett virrvarr av halvklippta "idèträd", höstfärgade papperslöv för kunskap och idéer, informationsmaterial från 8 barnrättsorganisationer, de 200 påsar vari detta material skulle intaga plats, färgade filtpennor, saxar, små vägledande häften om BK och begränsad tillgång till konferensrummen där spektaklet skulle taga form. När vi sa godnatt, tack och hej klockan 02.10 i hotellobbyn såg till och med vår överentusiastiske och vrålpeppade (helt klart i positiv mening) projektledare, Malin Dahlberg Markstedt från Barnombudsmannen, något stressad och uppgiven ut där hon satt bland högar av deltagarlistor och körscheman. Men det gick vägen, och det blev, ursäkta språket, ta mig fan en succé.

Vi hade siktat på 100 barn och fann oss öga mot öga med 140. Vi hade räknat med diverse högstadiefasoner men bemöttes med otrolig respekt och djupgående vishet från de små liven. Schemat höll, inspirationen flödade, förståelse uppstod. Vi visste inte vad vi skulle svara, jag och min ärade stations-sambo Malin, när vi ställdes inför den förhoppningsfulla frågan:

- Kommer ni att göra om det här nästa år? Får vi komma då också?

Vad jag dock fick skrivet på näsan under dagen var att barn är otroligt medvetna. De pekade på kränkta rättigheter som jag inte ens tänkt på själv. Detta, på min station - "BK i hem, skola och vardag", framkallade för mig personligen så smärtsamma minnen och så mycket medlidande för de stackarna att jag inte hade långt till tårarna. De går i mina fotspår, de går i allas våra fotspår, även på stigar där jag aldrig mer vill sätta min fot.

Jag berättade en historia om den duktiga flickan. Hon som vi alla känner allt för väl. Hon bor i oss alla; inte minst hos oss som arbetar på projektet. Inom den ideella sektorn för mänskliga rättigheter finner man oss, vi som sliter och kämpar utan lön för att förändra framtidsutsikten för världen. Vi som tar på oss så mycket arbete att vi är likbleka och skakiga, men vi levererar likt förbannat och ser ett högre syfte med vår egen ohälsa. Vi är alla kvinnor, detta faktum är ofrånkomligt. Vi är alla duktiga. Kompetenta. Intelligenta. Idealistiska. Vi är altruistiska, och positivt egoistiska, vi tror och hoppas att allt arbete, allt blod, svett och tårar som vi lägger ner för värdet i detta slit kommer att återgäldas. Vi kanske inte säger det högt, men texten på CV´t hägrar dolt i dimma i vårt stilla sinne.

Kanske kommer det att återgäldas. Kanske kommer vi att få dessa skimrande karriärer och sitta på höga hästar en dag. Kanske får vi till och med lön. Kanske blir vi bekräftade.

Det är inte säkert. Vad vi däremot kan hoppa upp och sätta oss på är att vi kommer att fortsätta slita. Vi kommer att inräknas i statistiken över kvinnor som blir utbrända, vi kommer att bilda det där lilla frågetecknet i forskarrapporten - varför är kvinnors psykiska ohälsa betydligt vanligare än mäns?

Duktiga flickan kan besvara den fråga redan i högstadiet. Duktiga flickan visade sig bo i många av Västra Götalands grundskoleelevers hjärtan.

Det är för att vi är kvinnor. Det är på grund av patriarkatet. För att vi måste slå oss fram om vi ska fram, vi måste bevisa och bevisa och bevisa igen. Vi måste vara duktiga, vi måste föra och bete oss, och vi måste snällt le och tacka för att vi i alla fall fick biljetten betald till vårt gratisarbete. Och vi måste innerligt tycka, att det är självklart rätt att de enda männen som närvarar är de enda som får betalt; de jobbade ju. Och det är de som står i rampljuset och har en egen identitet, medan de duktiga flickorna anonymt trängs längs väggarna med högar av administrativa plågor under armarna. Vi kan ju göra det, för vi är så duktiga.

Wien-vistelse, feministisk porr på bio och nedräkning till GBG

2009-10-22T14:00:00.003+02:00

Fyra dagar spenderade vi i Wien, jag, Johanna och Marica å ECPATs vägnar. Det var på det stora hela ytterst produktivt, vi avhandlade många viktiga punkter och hade korta små bensträckarpauser emellan sessions om allt från komersiell sexuell exploatering av barn till genus och ren och skär aktivism. Nu börjar dock det riktiga arbetet som följer på konferensen - att sammanställa information och skriva en bok om hur man på bästa sätt arbetar med ungdomar när det gäller KSEB-frågor. Det blir en samling metoder, tankegångar, fokusområden och hippa tips. Kapitlen delades upp efter land; ECPAT Sveriges ungdomsgrupp kommer att skriva specifikt om trafficking och genus. I övrigt var det en helg fylld av glada skratt och intressanta möten, bland annat med ett par bardiskar där vi svängde av oss allt det som gör oss så effektiva, produktiva och idealistiska. Ibland ska man väl också få objektifiera sig offentligt, även om man är feminist och arbetar för barns och kvinnors rättigheter. Ung och festlig får man vara ändå!

Uppsala kortfilmsfestival visade igår kväll den feministiska porrfilmen "Dirty Diaries" - jag och min eviga vardagshjälte Katarina satt självfallet bänkade. 12 kortfilmer med mycket olika inriktning och mycket olika känslor; ett antal riktigt kryddiga filmklipp visades på bioduk inför fullsatt salong. Till en början kändes konceptet något fel, att titta på porr tillsammans med okända människor i en varm och kvav salong inträffar väl oftast, må jag generalisera och dömma, på diverse obscena inrättningar där stolarna är fläckade av kroppsvätskor och hemlig skam. Nog var stämningen även här något tryckt till en början, men trots publikens diversitet och filmens tabun, blev det hela, enligt mig, väldigt lyckat. Min favorit är absolut den första filmen, SKIN, som med en otrolig blandning av symbolik och konst lyckades vara riktigt sexig.

Jag har varit väldigt nyfiken på vad som egentligen har menats med "feministisk porr" sen jag först hörde om projektet; porr i vardaglig mening är så långt i från feminism som man kan komma. Det blir inte feministiskt för att den som skapar eller den som tittar råkar vara feminist. Vad filmen dock lyckades med var att skapa nya bilder av sexualitet, och det kan verkligen anses vara feministiskt. Kameravinkeln har också en enorm betydelse, då "vanlig" porr i stort sett alltid görs rent bildligt ur manligt perspektiv. Dirty Diaries är nyskapande och spännande - en eloge till filmskaparna och tack till Svenska Filminstitutet för en modig satsning.

Om någon timme går sen tåget till Göteborg för den första av totalt fyra inspirationsdagar om Barnkonventionen för Sveriges grundskoleelever och lärare! Detta är som jag tidigare skrivit det första nationella projektet där Sveriges barnrätts-organisationer organiserat samarbetar. Just nu känns det enbart enormt och överväldigande oklart, samt som ett stort ansvar att få det att klaffa. Dock med hoppfullhet för såväl resultat som erfarenhet, och tacksamhet till Allmänna Arvsfonden som finansierar vårt arbete.

Må det gå vägen, och må jag trots bristande studiefokus sätta tentan i Internationell politik nästa vecka..

Aftonbladets definition av dagens husmoder

2009-10-20T15:27:00.003+02:00

Den nya tidens husmoder – så lever hon:

Handlar kläder och möbler på loppmarknader och i vintagebutiker.

Syr, stickar och virkar som avkoppling.

Lagar mat enligt gamla svenska recept. Gärna storkok.

Älskar bakverk och fikar gärna i timmar på konditorier.

Ordnar kafferep och syjuntor.

Undviker att konsumera annat än det allra nödvändigaste. Köper ekologiskt, om det finns. Odlar ofta potatis, morötter och annat i eget grönsaksland.

Renoverar och lagar själv sådant som gått sönder.

Tittar på tv-program som ”Mad men”.

Har oftast arbete men värdesätter sin fria tid högre.

Värnar om miljön.

Nu kan jag först tycka att det är lite skrämmande att alla dessa kriterier stämmer in på mig. Jag är alltså den nya tidens "husmoder". Kan det kanske bottna i att om man bara ändrar och anpassar definitionen av en husmoder, så att den ska passa den moderna kvinnan, så behåller man kvinnan i sitt fack där det var bekvämt att ha henne?

Om det är det här det innebär att vara husmoder idag så ska jag inte argumentera emot, det finns inte ett kriterium som jag inte tycker om. Men kopplingen till just "husmoder" känns ytterst obekväm. För det första, är det förbehållet kvinnor att handla begagnat, odla grönsaker och fika på konditorier - fortfarande?

Vi som lever såhär är oftast självständiga unga kvinnor eller män som ser ett mål och en mening med att agera just på detta sätt - må det vara personlig utveckling, hållbar ekonomi eller miljömedvetenhet. Det handlar inte om att passa upp på en man och ta hand om en familj, därför finns det ingen anledning att namnge denna samling karaktärsdrag och val av sysselsättning "husmoderlig".

Kalla mig gärna bohem eller vad som helst. Men inte husmoder.

Bokhyllan har ordet

2009-10-19T22:42:00.004+02:00

Ett försök att fylla i ett formulär enbart genom titlar ur min bokhylla. På något sätt känns det mycket mer privat än att uppriktigt svara. Var människas bokhylla säger mer än.. tusen ord?

Är du man eller kvinna? Det andra könet

Beskriv dig själv: Den mörka kontinenten

Hur mår du? Ödets dotter

Beskriv stället du bor på: Mellan det triviala och det outsägliga

Vart skulle du vilja resa? Till Isola

Vilken är din favoritfärg? Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin

Hurdant väder är det just nu? En halv gul sol

Vilken är din favoritårstid? Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån

Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta? Det är fortfarande ingen ordning på mina papper

Vad är du rädd för? Torsksverige. Våldtäkt och romantik.

Dagens aforism: Kom och hälsa på mig om tusen år

Vilket råd skulle du vilja ge? Märk världen

Hur skulle du vilja dö? Under det rosa täcket

Ditt motto: Ord på liv och död

Hemma hos mig

2009-10-14T19:31:00.002+02:00

Hemma hos mig är det klöverblommor på väggarna. Väggarna bär spår av svunna tider, väggarna bär spår av vunna tider och ingenting är hunnet och än mindre vunnet. Hemma hos mig dricker jag rödvin ur kaffekoppar och röker cigaretter på balkongen, eller inne någon gång då och då, när min estniska soffliggartant inte är hemma. Jag kallar henne så, Liina, för att hon ligger på kökssoffan en halv meter från min säng och hon fikar som en tant. En bulle om dagen. Så gör hon, hemma hos mig. Hemma hos oss. Och småler ljuvt åt sällskapsprogram för svennebananer på fredagkvällarna.

Hemma hos mig klappar jag mig själv på huvudet för allt jag gjort och allt jag planerar att göra, för alla motgångar som jag klarat av att bekämpa och för alla de som knäckt mig. Hemma hos mig får jag vara en stor människa i en liten värld, en stor anka i en pöl, en idealistisk kämpe med andan i halsen. Jag vara en liten människa och gråta i badkaret och läsa böcker som jag inte mår bra av att läsa. Hemma hos mig ligger dammråttorna i hörnen och trvis med det, Cat Power sjunger från spelaren som andas 90-tal, och hemma hos mig får man rosta bröd i en brödrost som var modern 1912. Ungefär.

Och hemma hos mig måste jag inte låtsas att jag kan. Jag måste inte låtsas att jag hört. Att jag vet. Att jag vill. Här får man slappna av. Eller så får man klättra på väggarna och knapra basilika direkt ur jätte-krukan i fönstret. Här får man ta en helkväll till att göra en gipsavgjutning av sitt underliv, om man skulle vilja det. Det får man nog också göra när inte min estniska tant är hemma. Precis som när man tjyvröker inomhus och smyglånar den dyraste krämen.

Kom och hälsa på mig om tusen år.

Hemma hos mig får jag korsreferera mina blogginlägg via Bodil Malmsten till Majakovskij.

På organisationsfronten

2009-10-12T21:51:00.003+02:00

Oktober, dödsmånaden! Då kör vi!

På torsdag bär det av till Österrike för en fyra dagars konferens med andra västeuropeiska ungdomsorganisationer inom ECPAT. Tanken är att vi ska, för det första, knyta kontakt med varandra inför kommande samarbeten, och för det andra utbyta erfarenheter om hur respektive grupper arbetar med frågorna i utbildningssyfte för barn och unga.

Frågorna, för den icke så väl insatte, är alltså främst barnsexturism, barnpornografi och trafficking. Hur ECPAT Sverige arbetar med frågorna kan man kika närmare på här.

Eftersom vi i ungdomsgruppen nu under hösten arbetar med projektet Barnkonventionen 20 år, vilket är ett samarbete mellan flera barnrättsorganisationer, slår vi två flugor i en smäll och gör detta projekt till vårt nationella bidrag till konferensen. De samlade bidragen och information om hur vi arbetar kommer presenteras i en Book of Methods, som jag hoppas att någon vänlig själ med tryckeri vill trycka typ gratis. (Tips?)

Mer om hur förberedelserna och senare resultaten av Österriketrippen finns på vår gemensamma blogg här, för den nyfikne.

Och, med en liten andningspaus (och en rejäl dos plugg) efter helgen sätter själva turnén igång! Den 23 oktober kickstartar vi i Göteborg, där elever och lärare från grundskolor i Västra Götaland mottager oss med (förhoppningsvis) stora förhoppningar och överseende med diverse snesteg :) Turnén går vidare mot Umeå, Malmö och Stockholm och totalt kommer vi att utbilda och inspirera 400 grundskoleelever, samtidigt som deras lärare också får en eminent upplysningsdag om Barnkonventionen. Mer om projektet finns på hemsidan, med risk för tjat, här.

Emellan dessa små fritidsaktiviteter ska det klämmas in lite plugg och någon liten tenta i internationell politik. Då kör vi så det ryker! (Notera peppet.)

Krigarens fredspris

2009-10-11T14:09:00.000+02:00

Beslutet att tilldela Barack Obama Nobels fredspris känns väl otroligt omotiverat, lite väl tidigt och dessutom ett klavertramp vad gäller politisk opartiskhet. Nog för att Obama verkar vara en hyvens kille med höga ambitioner, men han har trots allt enbart suttit sen januari och har än så länge inte infriat sina löften. Kriget i Irak trappas inte ner än så länge, Guantanamobasen är inte stängd och vad jag har hört är Afghanistan än så länge i blåsväder, det talas till och med om en upptrappning och utvidgning av kriget i Afghanistan till Pakistan. Väldigt fredligt. Att ge Nobels fredspris till en politisk ledare som företräder den nation som bedriver två av världens mest våldsamma krig i nuläget, tycker jag är rent paradoxalt. Kommitténs motivering finns att läsa här, och omnämner bland annat hans ambitioner om en kärnvapenfri värld. Är det någon som hört talas om att USA ska avveckla sina egna kärnvapen? Ytterst liten risk för det, att ge upp den avskräckande effekt som kärnvapen har är i stort sett omöjligt för ett land som har så pass mycket av världens hat riktat mot sig. Att däremot förespråka en kärnvapenfri värld för alla andra är väl självklart. Då uteblir den avskräckande effekten och gynnar USA's egna intressen. Man kan lugnt kontrollera och styra länder som inte har något att sätta emot. USA ska dessutom arbeta med att mobilisera sina egna kärnvapen, med ambitionen att USA's missiler ska kunna nå hela jordens landmassa. Fredliga ambitioner, herr Obama!

Dessutom anser kommittén att "..Obamas initiativ spelar USA nu en mer konstruktiv roll i att möta de stora klimatutmaningar som världen står inför. Demokrati och mänskliga rättigheter ska stärkas." Nja. Obama kommer inte ens att delta i klimatmötet i Köpenhamn. Vad gäller förhandlingarna inför mötet så är USA mycket flitiga på att motarbeta förslagen, eftersom den nedskärning som skulle krävas av USA inte är förenlig med USA´s ekonomi.

Vad gäller mänskliga rättigheter så har USA till exempel fortfarande inte ratificerat barnkonventionen. Även om priset tilldelas Obama som person, så är han enbart en representant för en nation. Detta fredspris innebär enorma möjligheter för den som tilldelas det, och att ignorera en hel värld av fredsaktivister som riskerar sitt liv för just fred och demokrati är fruktansvärt elitistiskt och rent av fel.

Priset är ett omfattande godkännande av USA, dess handlingar och ambitioner. Jag vill inte skriva under på det, och jag tror att det är fler med mig som hellre skulle sett priset gå till exempelvis den iranska kvinnorättsaktivisten Parvin Ardalan.

Till mitt alter Ego

2009-10-06T22:57:00.000+02:00

" Kom aldrig med halva förtroenden. Lär dig att lägga band på din öppenhjärtlighet. Det är i dina arbeten de bör söka ditt verkliga jag."

- Victoria Benedicston.

Inte i världens oroshärdar

2009-10-05T22:48:00.000+02:00

En gång kom jag hem och åt middag. Där satt min familj och var lycklig. Dom var lyckliga för att vi hade det lätt, och vi har det fortfarande lätt, för vi har inga problem och vi har mat på bordet och vi har jobb att gå till, varma hus och sköna sängar. Vi har vänner och vi är familj och vi skrattar och vi äter mat och vi är mätta och glada och nöjda och vi jäser och sväller och allt är bra. Där satt dom, min lyckliga familj vid ett köksbord av massivt trä och åt god mat. Ondskan smög inte längs väggarna och kylan var på betryggande avstånd, utestängd av tjocka moderna väggar prydda med vacker konst, och ingen ville skada oss. Och vi var tillsammans, och vi är tillsammans och livet löper sin lyckliga lina hela vägen ut och jag mår bra, precis lika bra som dom. Jag var förkyld.

Jag är en obotlig romantiker och jag tackar min lyckliga stjärna och min moders livmoder och livet för att det finns och för att jag står mitt i det. För att hinder har jag lärt mig att hoppa över och för att glömskan är ett välsignande tjockt täcke av varmt och ulligt dun, jag glömmer trots att jag inte har något att glömma. Jag glömmer under mitt täcke och vaknar och har ont någonstans, för jag glömde att allt är bra.

Salut, Gudrun

2009-10-03T14:08:00.000+02:00

En eloge till den alltid lika kompetenta Gudrun Schyman, som har stenkoll på sina formuleringar och sitt tyckande.

Moderatmännen är feminister, men ordet verkar ha skrämmande mycket fokus på kvinnor, så de väljer att utveckla grupp-indelningen och resultaten av denna som de i sina åsikter strävar efter att utplåna. Kvinnoförbund här och mansförbund här, vissa hävdar att jämställdhetsdebatten gått för långt, vissa att den måste vidare. Men egentligen ser man likheter mellan vad de egentligen säger överallt. När ska vi sluta vara män och kvinnor, och behandlas därefter? När ska vi få vara bara människor?

Plocka penispoäng

2009-10-01T18:46:00.000+02:00

Tanken började när en vän med uppenbarligen utpräglat sinne för sexualitet läste föregående inlägg, och snabbt kastade bort ett o, ett n, och ett s ur pensionspoäng. Men det är inte en helt dum tanke. Penispoäng plockas fan dagligen. Till exempel plockade Herr Ban Ki-Moon (FN) ett par penispoäng när han föreläste i Uppsala Universitetshus glittrande aula nu under eftermiddagen. I hans utläggning om hur han personligen värderar "womens empowerment" inom FN och kvinnors betydelse för demokratisk utveckling lyckades han ändå ge en känsla av manlig inspiration till kvinnors fina arbete. Kanske är det jag som skaffat mig för tjocka genus-bågar och läser in lite vad jag vill lite där jag vill, men jag uppfattade någon form av distansering. Det är viktigt att prata om hur kvinnors roll kan utvecklas och ges mer utrymme, men eftersom det fortfarande finns ett tydligt "vi-mot-dom" tänk mellan raderna kändes det inte särskilt upplyftande. Han plockade penispoäng, och jag tror faktiskt att närvarande män kände sig mer inspirerade och upplyfta av hans besök än den kvinnliga delen av publiken. För männen är positionen som FNs generalsekreterare en avlägsen dröm, men för kvinnor är det än så länge en omöjlighet. Av 8 möjliga generalsekreterare har 8 varit män. Och även om alla pratar i så vackra ordalag om Sverige som föredöme, så har inte heller Sverige någonsin haft en kvinnlig statsminister. Penispoängen är ytterst tydlig.

en vanlig, enkel påminnelse om yttrandefriheten

2009-09-29T00:13:00.000+02:00

Topptemat verkar vara hemmafruar, fortfarande. Anna Anka sparkade igång en rejäl "jämställdhetsdebatt" som gång på gång misslyckas med att snudda vid något vettigt. Det flyger digitala pajer åt alla håll utan koll;någon vill vara hemmafru, någon vill ha en hemmafru. Någon har två och tre och fyra stycken. Någon är förbannad för att debatten ger "feministerna vatten på sin kvarn", någon citerar Göran Hägglund och hävdar att vanligt folk inte ska tvingas reflektera över perifera frågor så som genus och jämställdhetsplaner, någon hävdar att svenska kvinnor är utelåsta från sina hem, någon.. (...and it goes on all night..)

Snyggt ihopsamlat i en liten säck av rättigheter vill jag hävda följande:

Är det ett eget val att vara hemmafru, inte arbeta, missa pensionspoängen och vara ekonomiskt beroende av en annan person oavsett man eller kvinna, så varsågod. Tycker man att det är toppen så har man all rätt i världen att tycka det och agera därefter.

Men föregående rättighet förutsätter att jag ska ha rätt att tycka att det är fel. Jag har all rätt att hävda att det är ett förtryck, att det är fel och bottnar i uråldriga strukturer. Det bottnar i tanken om kvinnan som en ägodel utan rättigheter, ett av de största problemen har varit den uteblivna äganderätten för kvinnor - "En sak kan inte äga en sak" (Alice Lyttkens). Då kvinnan var en sak var hon totalt ekonomiskt beroende av mannen. Ingen rätt till utbildning, ingen rätt att förvärvsarbeta, ingen arvsrätt. Visserligen har samhället absolut utvecklats, det finns män som idag intar rollen som hemmafru. Men genuskontraktet är som det är för att det var som det var.

Dock. Är det självvalt och mannen eller kvinnan i fråga trivs med sin hemmafru-tillvaro och inte på något sätt störs av beroendeställningen han/hon hamnar i, så varsågod. Mitt resonemang om uråldriga strukturer och saker som inte kan äga saker får man säga vad man vill om - men jag ska ha rätt att tycka precis det.

För att passa på att väva in Tema 2 - huruvida man ska förbjuda slöja i skolan eller inte, framhåller jag samma resonemang på den punkten. Man ska absolut ha rätt att bara slöja, var man vill, när man vill och av vilken anledning som helst. Men jag ska ha rätt att tycka att slöja är en förtryckande symbol.

Perspektiv

2009-09-27T22:35:00.001+02:00

"Måste du alltid definera dig själv som kvinna så tydligt, kan du inte bara vara människa?"

Men gud, jag gör det själv. Helt plötsligt insåg jag att jag är själv en bidragande faktor, jag skapar själv dikotomin mellan man och kvinna, som jag så ihärdigt tjatar om att plocka isär och lappa ihop. En enkel fråga från en överförfriskad expojkvän satte mig visst lite på pottkanten. Jag definierar mig främst som kvinna.

Senast förra veckan under ett seminarium var jag ytterst noga med att påpeka hur illa det är att man talar om kvinnor som grupp, likställda med grupper som "etnisk minoritet" eller "handikappade", eftersom man aldrig pratar om män i dessa termer. Manlig kvotering är ett illustrerande exempel, har någon hört talas om att gruppen "män" måste kvoteras in? Nej, tänkte väl det. Jag vill hävda att det bottnar i den manliga normen, att kvinnor fortfarande ses som avvikande från normen och därav definieras som grupp medan män utgör samhället. Jag är väldigt snabb med att påpeka just hur diskursen bygger på den redan problematiska grunden.

Men där satt jag alltså, en grumlig lördagsnatt, och insåg hur jag själv bygger på diskursen, som i sin tur bygger på problemet. Jag definierar mig alltid som kvinna. Som feminist. Jag förstärker själv tanken om kvinnor som grupp, visserligen i ett försök att omvandla grupptänkandet till kvinnlig högstatus, men likt förbannat - kvinnan som avvikande från mannen. Omedveten om min egen dikotomiska värdering gav jag min blogg namnet Femidalen. Jag känner mig visserligen hemma i denna fiktiva dal av feminism och kvinnlig intellektuism, men i det enkla ordet slängde jag till och med in en rent geografisk åtskillnad mellan man och kvinna. Femidalens grannkommun då bör heta Maskudalen. Vilket får mig att vilja ändra Femidalen till Femiberget för att ironisera över statusnivåer. Men jag låter bli och njuter istället av att inviga bloggen med en gnutta självinsikt och perspektiv. Det blir bra.

Välkommen till Femidalen. Jag har bra länge pratat om hur viktigt det är att vara delaktig i debatten, att säga sitt och lägga sig i. Det är ju vad jag gör, vanligen, men tiden är nog mogen att flytta mitt snicksnack från sura suckar över morgonkaffet till en egen hörna på internet. Här kommer diverse att avhandlas - kanske främst mina personliga tolkningar av aktuella händelser och debatter. Som intresserad statsvet-student med genus som perspektiv och utgångspunkt kommer fokus överraskande nog att bli - politik och genus. Litteratur, konst, kultur kommer med på köpet, med en och annan personlig detalj insmugen här och var, förstås.