Och visserligen är diskursen intressant mot bakgrund av patriarkala strukturer - politik har inte varit ett för kvinnor accepterat intresseområde inom islam. Men att spä på denna utanförskap genom att grundligt utreda alternativa anledningar förbättrar inte situationen. De ledande författarna inom ämnet; Barbara Victor, Mia Bloom, Ami Pedahzur, verkar inte ha tänkt tanken "postkolonialism". Även genom feministiska argument lyckas man hävda att politik inte räcker för kvinnor - rollen som moder är viktigare. Man skjuter sig själv i foten gång på gång genom att inte ens genom genusanalyser lyckas ge kvinnornas uttalade politiska intresse legitimitet eller styrka. I grunden är det livmodern som talar, ändå. Eller spränger sig själv.
tisdagen den 15:e december 2009
Army of roses
Time flies, när man har roligt, som man säger. Likaså när man sitter men näsan begravd i dammiga böcker under hylla x i biblioteket. Bloggande, det har inte hunnits med. Däremot är jag på väg med små stormsteg mot en helt enastående intressant uppsats på temat kvinnliga självmordsbombare. Diskursen, när man väl dyker ner, är helt enorm. En översvallande mängd av litteraturen säger dessutom samma sak. För kvinnor räcker inte de politiska motiven - inte ens när det handlar om att spränga sig själv i luften av politiska själ. I varenda fall av kvinnliga självmordsbombare har författarna, journalisterna och analytikerna frossat i individens bakgrund - grävt efter orsaker som kan tänkas förklara varför denna kvinna valt att spränga sig själv. Väldigt få har funnit politiska motiv - inte ens det faktum att kvinnorna varit organiserade inom AMB, Hamas eller Islamic Jihad verkar vara intressant när det kommer till kvinnor. Istället har man funnit misslyckande att uppfylla rollen som kvinna. Det handlar om allt från sterilitet, våldtäkt eller sexuellt utnyttjande varav man inte är giftasduglig, "avvikande" sexualitet eller misslyckade familjeförhållanden. Privata, bakomliggande orsaker som legitimerar dådet - hon hade kunnat ta livet av sig ändå, för hennes liv var ofullständigt. Det politiska uteblir.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)

Hear, hear. Jag säger som Ebba Witt-Brattström: "Gråt inte. Forska! Kampen går vidare!"
SvaraRadera