"en-mängd-hårda-förbannade-och-osmakliga-ord-om-män. (och djur)"

Jag var i Umeå idag, för att genomföra en inspirationsdag om barnkonventionen för norra Sveriges grundskole elever. Det var lyckat. Jag pratade rättigheter och kränkningar av dessa från morgon till eftermiddag. Vi var nöjda och skulle åka hem. Jag passade på att ta en fika med en vän som pluggar i Umeå, så jag lämnade projektgruppen en stund innan flygbussen skulle avgå. När fikan var avklarad gick jag för att möta upp gänget, genom en upplyst galleria i färd att stänga, klockan 18.15 på eftermiddagen.

En man går emot mig i gången, passerar, och nyper mig i rumpan. Jag försvarar mig självklart, som den tvättäkta rättighetskämpe och feminist jag är. Jag sa att det där är inte okej, så får du fan inte göra. Mannen, som då hunnit ett par steg bort, vänder tillbaka och skriker några väl valda ord; 'jag ska knulla din mamma, din fitta!'.

Förbannad blir jag, såklart. Det är ett skolboksexempel på både kvinnoförtryck, könsmaktsordning och sexuella trakasserier. Klart som fan jag gormar tillbaka. Mannen springer då emot mig, tar tag i min halsduk, håller i mig och ger mig en rejäl smäll i ansiktet. Öppen hand, men likt förbannat svidande. Kanske framförallt själsligt. Han tog sig faktiskt friheten att slå mig för att jag försvarade mig. Enbart för att jag stod upp för mig själv och berättade vad jag tyckte om att han objektifierade mig, tog på mig och förolämpade mig. Då slog han mig.

Det har sällan hänt mig förut, att jag blivit så arg att det svartnat framför ögonen. Det gjorde det. Totalt jävla bäckmörker. Jag höll i hans jacka och knäade honom, medan han fortsatte att väsa ut meningar jag inte riktigt uppfattade; ord som 'kniv', 'fitta och 'hora' ekar dock i mitt huvud.

jag tror att jag behöll lugnet. Jag tror att mina ögon visade lika mycket ilska som de faktiskt innehöll. Han vred sig loss och sprang därifrån. Jag stod kvar, i begrepp att svimma, skrika eller springa efter. Jag gjorde inget av det. Jag vände mig och och letade efter medmänniskor, människor som sett hur han behandlade mig. En ensam expedit på Guldfynd mötte skamset och hastigt min blick innan hon återvände till att räkna kassan, trygg bakom butikens galler som just hissats ner. När jag frågade erkände hon att hon både sett och hört. Hon gjorde ingenting. I butiken mitt emot arbetade två människor som båda sett och hört scenariot. Även de, trygga bakom galler, vände bort blicken.

Så många aspekter är fel med det som hände mig idag. En man överföll mig, mitt på ljusa dagen av ingen uppenbar anledning utom den att han fann min kropp attraktiv. Han slog mig, för att jag försvarande min integritet verbalt. Han fortsatte att förolämpa mig, efter det att han slagit mig. Och inte en jävel runt omkring vågade höja rösten. De vågade inte ens höja blicken.

Kanske mest skakande är dock mina egna känslor. Jag tror att det är Goffman som talar om hur man bär samhällets åsikter på utsidan, medan de egna känslorna finns längre in. De som först uppvisas och för individen blir kännbara, tillhör samhället. Min första känsla var skam. Jag hade provocerat mannen. Min andra känsla var skuld. Jag knäade honom faktiskt. Min tredje känsla var dumhet, jag skulle ha gått vidare, inte tagit åt mig.

Inte förrän efter denna kaskad av skräckinjagande självanalyser av mitt eget beteende lyckades jag hitta min egen känsla; den som inte påverkas av samhällets kvinnosyn och den med densamma förenade kvinnliga skulden och skammen. jag gjorde inget fel. Jag var förbannad och kränkt. Jag ville dräpa mannen i fråga och jag tycker mig nästan ha rätt att göra det.

Måhända är det ett ovanligt fall, de flesta övergrepp sker inte under dessa omständigheter. Men de sker, bevisligen. Andra typer av överfall sker betydligt oftare och betydligt grövre. Alla män är inte våldtäktsmän eller överfallsbenägna, men alla kvinnor blir objektifierbara - alla kvinnor är möjliga offer. Och jag är verkligen inte bekväm i att en man, enbart med legitimitet av sitt kön, får mig att bli ett offer.

Sen kan mina motståndare i politisk mening rabbla hur länge som helst om kvinnors gnäll och påhittade förtryck - jag tar det först på allvar den dagen en av dessa män blir oprovocerat överfallen och slagen av en kvinna i en upplyst galleria mitt på dagen, enbart för att denna kvinna ville klämma och känna lite, och mannen i fråga inte ville detsamma. Den dagen kan vi ha en diskussion om huruvida samhället är jämställt och att feministerna är gnällspikar som inte förstår hur bra de har det.