Duktiga flickor krockar aldrig med mjuka väggar

Ack, namnge en bättre belöning än följande: ett litet glas rödvin, en rejäl skiva getost med fikonmarmelad, bubbelvatten och en välförtjänt cigarett till snygg musik i trivsam lägenhet efter ett dygn av hårt och meningsfullt arbete. Belöning förtjänar vi nog verkligen, damerna inom projektet för Barnkonventionens 20-årsfirande (även de två närvarande herrarna från improvisationsteater-gruppen Adlib förtjänar sig en stänkare).

När vi anlände till Scandic Crown, Göteborg, igår kväll var världen upp-och-ner.

Vi spenderade alltför många timmar i ett virrvarr av halvklippta "idèträd", höstfärgade papperslöv för kunskap och idéer, informationsmaterial från 8 barnrättsorganisationer, de 200 påsar vari detta material skulle intaga plats, färgade filtpennor, saxar, små vägledande häften om BK och begränsad tillgång till konferensrummen där spektaklet skulle taga form. När vi sa godnatt, tack och hej klockan 02.10 i hotellobbyn såg till och med vår överentusiastiske och vrålpeppade (helt klart i positiv mening) projektledare, Malin Dahlberg Markstedt från Barnombudsmannen, något stressad och uppgiven ut där hon satt bland högar av deltagarlistor och körscheman. Men det gick vägen, och det blev, ursäkta språket, ta mig fan en succé.

Vi hade siktat på 100 barn och fann oss öga mot öga med 140. Vi hade räknat med diverse högstadiefasoner men bemöttes med otrolig respekt och djupgående vishet från de små liven. Schemat höll, inspirationen flödade, förståelse uppstod. Vi visste inte vad vi skulle svara, jag och min ärade stations-sambo Malin, när vi ställdes inför den förhoppningsfulla frågan:

- Kommer ni att göra om det här nästa år? Får vi komma då också?

Vad jag dock fick skrivet på näsan under dagen var att barn är otroligt medvetna. De pekade på kränkta rättigheter som jag inte ens tänkt på själv. Detta, på min station - "BK i hem, skola och vardag", framkallade för mig personligen så smärtsamma minnen och så mycket medlidande för de stackarna att jag inte hade långt till tårarna. De går i mina fotspår, de går i allas våra fotspår, även på stigar där jag aldrig mer vill sätta min fot.

Jag berättade en historia om den duktiga flickan. Hon som vi alla känner allt för väl. Hon bor i oss alla; inte minst hos oss som arbetar på projektet. Inom den ideella sektorn för mänskliga rättigheter finner man oss, vi som sliter och kämpar utan lön för att förändra framtidsutsikten för världen. Vi som tar på oss så mycket arbete att vi är likbleka och skakiga, men vi levererar likt förbannat och ser ett högre syfte med vår egen ohälsa. Vi är alla kvinnor, detta faktum är ofrånkomligt. Vi är alla duktiga. Kompetenta. Intelligenta. Idealistiska. Vi är altruistiska, och positivt egoistiska, vi tror och hoppas att allt arbete, allt blod, svett och tårar som vi lägger ner för värdet i detta slit kommer att återgäldas. Vi kanske inte säger det högt, men texten på CV´t hägrar dolt i dimma i vårt stilla sinne.

Kanske kommer det att återgäldas. Kanske kommer vi att få dessa skimrande karriärer och sitta på höga hästar en dag. Kanske får vi till och med lön. Kanske blir vi bekräftade.

Det är inte säkert. Vad vi däremot kan hoppa upp och sätta oss på är att vi kommer att fortsätta slita. Vi kommer att inräknas i statistiken över kvinnor som blir utbrända, vi kommer att bilda det där lilla frågetecknet i forskarrapporten - varför är kvinnors psykiska ohälsa betydligt vanligare än mäns?

Duktiga flickan kan besvara den fråga redan i högstadiet. Duktiga flickan visade sig bo i många av Västra Götalands grundskoleelevers hjärtan.

Det är för att vi är kvinnor. Det är på grund av patriarkatet. För att vi måste slå oss fram om vi ska fram, vi måste bevisa och bevisa och bevisa igen. Vi måste vara duktiga, vi måste föra och bete oss, och vi måste snällt le och tacka för att vi i alla fall fick biljetten betald till vårt gratisarbete. Och vi måste innerligt tycka, att det är självklart rätt att de enda männen som närvarar är de enda som får betalt; de jobbade ju. Och det är de som står i rampljuset och har en egen identitet, medan de duktiga flickorna anonymt trängs längs väggarna med högar av administrativa plågor under armarna. Vi kan ju göra det, för vi är så duktiga.